Isak finns inte mer

Så finns han plötsligt inte längre. Min trogne vän sedan nästan 13 år tillbaka. Känslan är overklig. Enorm.

Natten till den 9:e januari fick Isak något slags epileptiskt anfall. Jag hade precis gått och lagt mig och vaknade av att det smällde till i köket. Där fann jag Isak i desperat försök att ställa sig upp, medan benen vek sig utåt som på Bambi på hal is. Han har haft tre liknande "yrsel-anfall" senaste halvåret och de har bara varat en minut eller så, så jag hoppades detta skulle gå över lika snabbt. Det gjorde det inte.

Isak fick mer och mer panik och fradgade och hässjade och ville UT. Han kunde gå själv och vi tog hissen ner och staplade ut. Där kräktes han rejält flera gånger. Det var nästan -10 grader kallt och jag var till slut tvungen att tvinga in honom igen då jag höll på att frysa ihjäl. Men efter bara en liten stund så krävde han att få gå ut igen. Denna gång fick jag stötta honom mer för att han skulle klara att gå själv. Han kräktes mera så fort vi kom ut. Sedan satte han sig ner och verkade rätt frånvarande.

Då vi kom in så somnade han och sov faktiskt en timme eller så - jag slumrade till lite jag med. Och hoppades innerligt att anfallet nu var över.

Det var det inte. Väcktes av att han hade panik igen och ville UT, men denna gång hölls han inte och stå utan att jag verkligen höll tag i honom. Nu var det inte bara benen som spretade åt alla håll (de var onormalt stela), utan huvudet drogs kraftigt åt vänster i spasmer. Jag hade sinnesnärvaro nog att stoppa på mig varma kläder och mobilen i fickan innan jag halvt bar ut honom till hissen. Som naturligtvis plötsligt var TRASIG. Panik. Måste ut. Jag hade inget annat val än att lyfta upp min 26kg tunga, epileptiskt ryckande hund och bära ner honom. Vi lyckades, utan brutna ben eller ryggskott. Väl ute satte sig Isak ner. Hela han gungade av spasmerna, men han var till synes lugn annars. Det var däremot inte läge att vänta längre - jag ringde sjukhuset medan vi satt där i kylan bredvid varandra, lätt gungande - han av spasmer och jag av gråt.

Vi kunde komma in på en gång. Tur i oturen hade jag lämnat bilen parkerad utanför huset istället för i garaget en kilometer bort. Vi hade kommit tillbaka från Finland på dagen nämligen och jag hade lassat ur bilen och sedan handlat mat och sedan varit för trött för att föra den till garaget. Tur det. Lyckades leda Isak bort till bilen, ett steg i taget, och väl vid bilen så ville han hoppa upp själv även om han inte klarade det.

Vid sjukhuset blev det däremot tumult att få ut honom ur bilen. Han var ju vid medvetandet och VILLE hjälpa till, ville kunna röra sig, ville göra rätt - men kroppen löd inte. Det blev en salig blandning av hund och människa och tappade glasögon (som mirakulöst nog höll) innan jag hade fått ut honom och på rätt köl igen. Han drog hela tiden kraftigt åt vänster så det var svårt att få honom upprätt - men väl framme vid dörren fick jag hjälp av veterinären.

Det var en enorm lättnad jag kände då jag hörde veterinärens röst. Samma veterinär som Isak var till i höstas, en underbart go tjej. Tänk att hon skulle ha jour just denna natt.

På undersökningsrummet la vi ner Isak på golvet men spasmerna gjorde att han inte hölls där om vi inte höll fast honom - och han fick genast Stesolid (kramplösande) rektalt. Han var mycket blek om slemhinnorna. Vi höll fast honom och veterinären sa att visst, de kan ta in honom för observation, det går att göra undersökningar för att se vad som utlöst detta anfall - men hon tyckte det kunde vara dags att låta honom somna in. Och så illa däran som han redan var - och med tanke på att han var nästan 13 år och haft en sjuklig höst bakom sig - så kändes det som det enda rätta. Det var ingen tvekan. Han skulle inte behöva lida mer. Det kunde jag ändå göra för honom.

Veterinären gav honom lugnande och släckte ner i taket och tände några levande ljus. Sedan satt hon med oss säkert över en timme innan allt var klart. Det var svårt att hitta blodkärl på honom, dels för att hans kärl var konstiga (de hade svårt även i höstas), dels pga åldern och dels pga lugnande sprutan som sänker blodtrycket. Det tog ett tag innan en sköterska hade tid att komma och hjälpa, men det gjorde inget för då hade kramperna redan släppt och Isak sov. Allt var lugnt och fridfullt. Klockan var runt tre på natten och sjukhuset låg så gott som öde. Jag fick god tid på mig att säga farväl till min Isak. Och när han väl gått bort fick jag i lugn och ro sitta kvar med honom så länge jag ville.

Det går inte att beskriva. Ofattbart sorgligt. Och det allra värsta - att gå därifrån. Utan...

Allt skedde så snabb, även om själva anfallet var rätt otäckt mot slutändan. Han var hur pigg som helst medan vi var i Finland två veckorna innan - och till och med sprang i skogen och lekte med pinnar! Han var pigg in i det sista. Och när det väl var dags så var det ingen tvekan. Ingen beslutsångest. Och han fick ett värdigt avslut. Så kan man inte leva för evigt så var det ett rätt bra avslut trots allt. Även om det gör ont för oss som är kvar.

Isak blev 12 år och 10 månader.

Han kommer alltid att fattas mig.

23 december 2011

Sommaren 2011